Fotbollsskyttekrönika

Dagen efter Sveriges smärtsamma förlust mot Holland och jag befinner mig i Finland. I går kväll såg jag matchen tillsammans med min svåger, som till råga på allt är holländare. Vad ska man säga…jag sträckte fram näven och gick och la mig.

I dag har jag precis läst Aftonbladet på nätet och ser att flera talar om straffavgörande som lotto.

Stopp där, vänta nu! Lotto? Straffar är inte tur. Det är lika lite tur som att sätta en tioetta i sista stå när jag vet att jag kan vinna hela skiten. En straff i det läget är allt utom tur. Det är istället där allt sätts på sin spets. Det är där en ensam lagmedlem för en gångs skull inte kan gömma sig i kollektivet utan istället måste övervinna allt vad rädsla, gummiben och nervositet heter. Det handlar alltså om att hantera allt vad förväntningar heter, att prestera när det behövs som mest. Då handlar det i n t e om tur eller lotto.

Okej, du kan dra till bollen och hoppas på det bästa precis som att du kan dra in luft och trycka av utan kontroll. Och det kan alltid gå bra men i det läget kan jag hålla med om att det är lotto. Men gör man så då är man inte förberedd helt enkelt. Då förstår jag snacket om lotto.

En målvakt kan alltid chansa och gå åt rätt håll men en riktigt bra straff sitter ändå. Och kommer man väl förberedd så bör man väl ha åtminstone fyra alternativ som man tränat hundratals gånger och som rimligen bör sitta. Men då går det inte att "säjfa" som Mellberg och slå en halvhård straff, inte vid stolroten, utan bara ganska nära stolpen.

Då handlar det om lotto för en sån straff tar en målvakt bara han går åt rätt håll.
Tänk er jämförelsen med en individuell idrottsman, en tennisspelare till exempel. Vad kännetecknar en riktigt stor tennisspelare? Jo att han vinner och presterar sitt yttersta när det behövs som bäst – annars vinner man aldrig en Grand Slam. Många av de bästa tennisspelarna höjer sig dessutom när det verkligen krävs och spelar ännu bättre tennis.

När 10 000 satt på centre court i Wimbledon så plockade Borg, McEnroe och Becker ofta fram ett spel som var några procent bättre. Ofta satt servessen precis på linjen och den avgörande forehandcrossen en halv decimeter innanför sidlinjen. Och det gör de trots att varje människa i publiken följer varenda rörelse de gör. Det skulle väl aldrig falla en tennisspelare in att börja tala om tur när han slår in matchbollen. För alla vet att det handlar sällan om tur, det handlar om år av förberedelser och mentala egenskaper som är så finslipade att han klarar av att hantera all press och på så sätt få ut vad allt vad kroppen förmår prestera precis när det behövs som bäst.

Vad krävs för att slå en bra straff? Jo, det är såna egenskaper som många individuella idrottsmän övar upp – att plocka fram precision, kraft och kyla precis när det behövs som bäst. En skytt har ju inte en publik att ta hänsyn till men det spelar ingen roll för allt yttre är sånt som en riktigt väl förberedd idrottsman ska klara att skärma utav.
Samtidigt är det ju grymt – att gå fram och ha ett helt lags, ja ett helt lands avgörande inom sig. Och alla är bara människor. Men hade fotbollsspelarna varit mentalt rustade på samma sätt som några av våra främsta individuella idrottsman på absolut elitnivå då hade man i alla fall uteslutit allt snack om lotto.

Nu ska jag förbereda mig för att se Tjeckien mot Danmark. Min svåger och hans fru kom precis tillbaka efter semester i Italien. Där hade man synat dom och frågat "är ni från Sverige"?.
I Italien jublades det förmodligen i går. I kväll hoppas jag att Danmark slår ut Tjeckien, trots att jag tippat Tjeckien som vinnare redan innan och trots att lagets spel varit stor underhållning. Jag hoppas för nordens och vårt grannlands skull och jag hoppas också att italienarna sätter skrattet i halsen.
Francesco Tottis agerande i gruppspelsmatchen mot Danmark, där han först försökte märka en dansk spelare genom att med full kraft satsa mot utsidan av knät, för att senare i matchen spotta en annan dansk spelare i ansiktet, var bland det bedrövligaste jag sett på en fotbollsplan.
Det här gör alltså italiens fotbollsikon nummer ett. En man vars efternamn finns på miljoner unga människors fotbollströjor. En man som så många unga, inte bara i Sverige och Danmark, har som idol. En man som är representant för sitt land och som, åtminstone innan det här hände, personifierade mycket av italiensk fotboll, ni vet; teknik målfarlighet och så vidare.
Till presskonferensen skickar han advokater…Ja, vad ska man säga.
Det märkliga var att han togs i försvar av flera lagkamrater. Men frågan jag ställde mig var: vilken respekt förtjänade Italien egentligen? Hur kan man där kräva att Sverige och Danmark ska göra sitt yttersta för att ta dem vidare till slutspel?

Den logiken begriper jag mig bara inte på.
Först spotta en motståndare i ansiktet och sen kräva att samme motståndare ska göra precis allt för att hjälpa. Italienarnas agerande är bara så bedrövligt.
Nu blev det ju 2-2 mellan Sverige och Danmark och själv ägnade jag inte italienarna en tanke. Men det var flott att se hur danska och svenska spelare ändå gjorde sitt yttersta för att vinna matchen. Den matchen var inte uppgjord. Den som säger det är lika fel ute som den som påstår att straffar handlar om tur.