Det finns bildfragment som dyker upp när jag tänker på Påskrallyt. En bild
är när vi färdas efter en avtinad E4 och solen är på väg ned. Det är vår och
vi är på väg hem efter en intensiv skyttedag och på radion lyssnar vi till
elitserierapporteringen. Elitserien som hunnit rätt långt in i slutspelet.
Nu närmar vi oss våren och fältskyttet.
Mörkret är på väg bort för den här gången, vi går mot ljusare i morgon är
det dags för Nyårssaluten. Sedan följer en rad banfältskjutningar som
verkligen ser lockande ut. När jag såg programmet funderade jag på om
familjen Huhta i Liehittäjä kommer att vara värdfolk när Niemis har sin
försäsongstävling. Deras gård, och den tävlingen som hålls i trakten, är en
höjdpunkt. En liten tävling i vacker miljö där det också finns tid att umgås
och äta gott (läs renköttsoppa). Det är inte alltid som det stora är det
bästa. Då går tankarna till svensk skyttevecka. I förrgår såg jag att den
går i graven. Beslutet överraskar inte. Att döma av rapporterna från
skytteveckan 2004 och 2005 har det inte handlat om några höjdararrangemang.
Skytteveckan har heller inte blivit någon större folkfest men jag gillar
ändå FSR:s initiativ där man vågar testa nya vägar. Att det sedan inte blir
som man tänkt och drömt om är en annan sak, då får man kanske utvärdera,
lägga ned eller utveckla, och gå vidare. Nu har man alltså valt att lägga
ned. För mig kommer ändå skytteveckan att vara något av det bästa som jag
upplevt som skytt. Sommaren 2003 när Norrbotten var värd för den första
skytteveckan, tävlade jag och arbetade intensivt. Jag skickade familjen till
min sambos släkt, sedan ställde jag upp husvagnen hos ett par vänner i
Råbäcken. Klockan ringde vid femtiden på morgonen och sedan bar det av till
skjutbanan. Där tävlade jag, intervjuade folk, tog bilder, samlade in
resultat. På eftermiddagen/kvällen åkte jag in till tidningen i Luleå för
att göra ut allt jobb och skiftet var över vid elvatiden. Vi gjorde minst en
sida varje dag som innehöll två till tre artiklar. Så såg det ut i en hel
vecka. Jag minns att jag var trött i två dagar när allt var över.
Det kändes så fantastiskt roligt att få vara en del av det
jättearrangemanget att man ville göra sitt yttersta för att det skulle bli
så bra som möjligt. Jag minns att jag försummade skyttefesten på Western
Farm till förmån för resultatskrivande. Visst, det är väl ett slags vansinne
men så var det. Jag satt i den gröna mediavagnen på Rödberget och skrev ut
resultat med andra släckte törsten. Men så var det nog på alla håll för alla
jobbade verkligen enormt, alla med ett mål – att göra skytteveckan till ett
minne för livet för dem som fanns där.
Där finns många andra minnen. Som när jag kom tillbaka från fältskyttet och
fick riva av mig alla kläder. Jag var sjöblöt, till och med kallingarna var
blöta av svett. Hur underbart var det då inte att få gå in i den lilla
servicebyggnad som satts upp och ta en dusch. Det kan jag säga med en gång;
det var helt fantastiskt underbart och jag hyllade de människor som låg
bakom idén att ordna med dusch just där.
Det var annars med blandade känslor som jag kom tillbaka till målområdet.
Jag hade skjutit 41 träffar men hade på känn att jag fråntagits ett träff.
På ett av målen, där hemvärnet stod, såg jag ett träff i kanten på en L3 och
ville ha ommarkering. Markören tittade bara en halv sekund innan han visade
fem träffar. Först skulle jag inte få ommarkering men när vi tillsammans
förklarade reglerna för han som stod på stationen, ja då funkade inte
kommunikationsradion. Figuren klistrades och det var bara att gilla läget.
Under skytteveckan fick jag ändå uppleva mitt livs största skytteseger när
jag, inför ett 100-tal åskådare, vann sekundfältskyttet efter att ha
besegrat landslagsskyttarna Anders Brolund och Stefan Forsberg i finalen.
Att tävla och vinna sekundfältskyttet var, utan omsvep, det häftigaste jag
upplevt som skytt. Inramningen med speaker och snabbskytte inför publik fick
pulsen att stiga, sedan kom den en urladdning under tio sekunder där
adrenalinet frigjordes så till den grad att man bara stod och darrade när
allt var över. Det kan inte jämföras med något annat inom skyttet. Lite
samma feeling som att skjuta lerduvor fast mycket, mycket mer.
Det var en sån bonustävling som Torgny Lindfors och Jan Frank och de andra i
arrangörsstaben lagt in. Hela tiden små kryddor som förstärkte
helhetsintrycket. Det fanns mycket sånt under skytteveckan 2003 och jag är
glad att jag fick uppleva den tävlingsveckan på Rödberget. Svensk
skyttevecka går i graven men minnet av den kommer att leva länge. Därför är
jag glad att jag valde bort både Skövde och årets upplaga eftersom
rapporterna från tävlingen vittnat om rätt mediokra arrangemang.
Jag minns att jag själv ringde för att efteranmäla mig sommaren 2004. Vi i
familjen tog en snabb överläggning och bestämde oss för att haka på
husvagnen och åka söderut för en veckas semester som skulle kombineras med
skytte. Sedan hände något som fick mig att tappa hakan fullständigt; jag
ringde och fick till svar att de inte kunde ta emot fler anmälningar i
fältskyttet. Motiveringen till det var att man köpt in priser och att det
därför inte skulle räcka till en tredjedel av deltagarna.
Snacka om och chock! Och vilket välkomnande!
Hur bemöter man ett sånt argument? Jag sa snabbt ”nej tack”. Det vore ju
hemskt om ni fick fler skyttar som i förlängningen innebär mer jobb…Har den
inställningen genomsyrat de senaste två årens arrangemang är det inte
märligt att allt läggs ned.
Ungefär som att man lagt ut uppgiften på någon som egentligen inte vill ha
den. Att en skytt som hade velat komma till Norrbotten sommaren 2003 inte
skulle få delta fanns givetvis inte på kartan. Istället gjordes där allt för
att varje deltagare skulle resa från Norrbotten med känslan ”oj vad fint det
var här, hit vill jag komma igen”.
Men snart startar alltså 2006 års säsong. Jag kikade lite i programmet och
såg direkt en rad godbitar.
Påskrallyt (naturligtvis) och hela försäongstävlandet i Boden, Luleå,
Niemisel, Kalix, Niemis och Lansjärv.
Sedan fick jag i somras höra ”pappa, varför åkte vi inte till Ramselefors i
år?”. Det var min sjuåriga dotter som frågade lite förebrående. Tavelträffen
och Björkskottet är med andra ord två andra höjdare som inte ska missas.
Att en sjuårig familjemedlem vill tillbaka till en tävling är för övrigt ett
mycket gott betyg. Det är ett kvitto på att man lyckats. Det handlar inte om
några märkvärdiga grejer i Ramsele utan man ordnar lite lekar, har servering
med glass och lite godis, och gör det mysigt så att andra barnfamiljer
verkligen känner sig välkomna. Sedan bjuder man skyttarna på fina
arrangemang och fina prisbord. Men framförallt bjuder man på gästfrihet och
vänlighet. Det är utan konkurrens det viktigaste. Sedan kvittar det om det
är en liten försäongstävling i Liehittäjä eller ett svenskt mästerskap.
Det är hos såna arrangörer tävlingarna hör hemma; hos människor som
verkligen vill bjuda hela skyttefamiljen på en upplevelse. Därför känns det
bara bra att tävlingar som Påskrallyt, Triangeln och Tavelträffen får leva
vidare och att människor som gubben i Skövde istället får ägna sin tid till
annat än att bli påtvingad arrangemang som han egentligen inte vill ha hand
om.
Gott nytt skytteår!
P.s. Eftersom jag vet att det finns många jaktintresserade bland er skickar
jag ut en förfrågan. Sedan i höst jobbar jag med en större jakt- och
fisketidning, därför är det kanon om jag kan få tips på sånt som skulle
kunna vara intressant att läsa om. Och hellre ett tips för mycket än ett för
litet.D.s